Att inte äga en Border Collie och ändå vilja valla är inte bara svårt i Sverige. Men Lynn Leach gav inte upp och idag är hon en av Nordamerikas ledande instruktörer och domare inom vallning. Hon introducerade även AHBA och CKC herding i Kanada. Hon var också länge president i rasklubben ACDCC och sitter i styrelsen för CKC herding program.
Lynn började med ”toy poodles”, dvärgpudlar, och reste runt med dem på utställningar. Hon och hennes man Jim hade också en gammal labrador, och när den gick bort så ville Lynn ha annan stor hund i huset för att känna sig trygg när Jim var borta och jobbade på nätterna. Egentligen ville hon ha en ny labrador, men Jim ville hellre ha en cattledog. Så Lynn tog kontakt med en uppfödare.
–Hon förklarade för mig att det här inte var en hund för vem som helst. Ja, hon försökte på alla sätt avråda mig från att skaffa en cattledog, men jag hänvisade envist till all erfarenhet som jag hade från mina dvärgpudlar och till slut lyckades jag övertyga henne om att få köpa en valp. Så kom Brew, en blå cattledog-valp, hem till Lynn och Jim.
–Jag ville bara skjuta henne, säger Lynn och ler. Valpen tuggade på allting som den kom över. En dag lämnade jag henne ensam för att ta en dusch. Jag var kanske borta i 10 minuter och när jag kom tillbaka så hade hon förstört en gungstol. Det var bara stickor kvar.
Lynn kände att hon inte rådde på Brew, men hon vägrade medge att uppfödaren hade haft rätt – hon skulle visst klara av den här valpen! Men hur?
–Jag var så förtvivlad att jag grät och ringde runt för att få råd, men ingen visste hur jag skulle göra. Till slut pratade jag med en klok person som föreslog att jag skulle börja med vallning eftersom det är vad hunden är framavlad för att göra.
Det var 22 år sedan. Idag är Lynn en av Nordamerikas mest välkända profiler inom vallning. Hon är domare inom AKC, CKC och AHBA, samt framgångsrik förare med både egna och andras hundar. Men vägen dit har varit lång.
–När jag anmälde mig till min första vallningskurs och berättade att jag hade en cattledog så påstod arrangören att det inte fanns några platser kvar. Några dagar efter ringde min väninna och anmälde sin border collie – och det gick bra... Men när kursen närmade sig så fick väninnan förhinder – och jag köpte genast hennes plats.
–Instruktören visste inte riktigt vad han skulle göra när jag dök upp där på kursen med min cattledog, men han fick skylla sig själv för att han inte sagt sanningen – att han inte ville ha en cattledog hos sina får, säger Lynn.
Border Collie-ägarna tränade på ett stort fält med sina hundar lösa, men Lynn var tvungen att ha Brew i lina inne i rundfållan. Och hon råkade höra hur instruktören och BC-ägarna sinsemellan pratade om att ”Cattledog inte är en vallhund” och ”Hon kommer aldrig att klara det!”
–”Now I couldn’t back down!”, säger Lynn glatt. ”Jag var tvungen att lyckas på nåt sätt. Jag tänkte att Brew kanske var lite för ’mycket hund’ för mig, så jag skaffade en annan cattledog, en hane som döptes till Blue Jim, och han var ännu värre! Då bestämde jag mig för att skaffa en bordercollie, bara för att jag skulle få en chans att få lika bra träning på kurser som alla andra. Jag köpte Pepsi och lovade Jim att bara behålla henne ett halvår, tills jag hade lärt mig grunderna i vallning.
Pepsi bor fortfarande hos Lynn och Jim på Downriver Farm utanför Hope i British Columbia, Kanada. De köpte gården för att Lynn ville träna sina hundar dagligen och snart spred sig ryktet att Lynn hade boskap. Hon blev kontaktad av ägare till både cattledogs och andra vallhundar, som också hade svårt att hitta träningsmöjligheter.
–Vi provade oss fram och hjälpte varandra. Det var fruktansvärt svårt i början. Jag var ny och hundarna var nya – till och med fåren var nybörjare och studsade runt bara de såg hundarna! Det kostade mig fem år – och en massa pengar – att få min första ’started title’, berättar Lynn.
Men motgångarna sporrade Lynn, som uppenbarligen själv är lika envis som en cattledog, och hon nådde stora framgångar med sina hundar. Downriver Blue Jim är ännu idag Nordamerikas framgångsrikaste Australian cattledog, både inom vallning och i utställningsringen.
–Alla mina hundar är både vallnings- och utställningsmeriterade. Det är mycket viktigt för mig. Det finns en anledning till att det finns en rasstandard – och det är för att rasen ska kunna bibehålla sina vallningsegenskaper. Det finns t.ex en anledning till att det står i cattledogens rasstandard att den ska ha alla tänder – för om de saknar några tänder, hur ska de då kunna heela boskap utan att riskera att få käken söndersparkad?, säger Lynn och fortsätter: –Det är skrämmande få utställningsdomare som har förstått varför det egentligen finns en rasstandard. Jag har hållit flera workshops för utställningsdomare, där de både har fått se vallhundar i arbete och känna igenom dem. Jag minns särskilt en domare som hade dömt corgies i 40 år utan att någonsin se någon av dem i arbete. Jag visade honom hur corgies vallade boskap och det gjorde stort intryck på honom. Efteråt kom han fram till mig och sa: ”I’ll never judge the same way again!”
Lynn introducerade också All-Breed-Herding i Kanada. Hon tog kontakt med Linda Rorem, som startade AHBA (American Herding Breed Association) i USA, och frågade om hon kunde arrangera tävlingar i Kanada. Linda hade aldrig fått en liknande fråga tidigare, men förslaget godkändes och Lynn arrangerade Kanadas första AHBA-tävling 1996. Och den var förstås öppen för alla raser. Men är verkligen alla raser lämpade för att valla?
–Varför inte? Vallning är ju i grunden en tillämpning av hundens jaktinstinkt, och den finns kvar hos de flesta raserna, om än i varierande grad.
Dvärgpudlar?
–Njae, skrattar Lynn, kanske inte just ’toy poodles’, men standardpudlar – ja, absolut! De har kanske inte lika mycket ’power’ som en cattledog, men de kan absolut valla, precis som Australian Shepard, Dobermann, Rottweiler och Corgies för att bara nämna några. Det handlar förstås också om hundens personlighet, om dess uppfostran, om dess avel och instinkt - men som grundregel kan man tänka på vilken typ av boskap som rasen är framavlad för att valla.
Shetland sheepdog är till exempel avsedd att valla shetlandsfår, som är en småväxt fårras. Därför går det inte att förvänta sig att en Sheltie ska kunna valla kor. Eftersom vallhundsraserna är framavlade för olika boskap och ändamål så har de förstås också olika vallningssätt – och därför behöver olika raser utbildas på olika sätt:
–En cattledog är född att driva kor, som gärna sätter press på hunden, och den blir nästan lycklig om föraren försöker sätta press på den, så istället för att fortsätta pressa måste man manipulera den lite. En Border Collie är tvärtom; den är född att ge efter för tryck så för den fungerar det bra som träningsmetod.
När Lynn håller en kurs så börjar hon alltid med att samla deltagarna och låta dem berätta vilken ras och erfarenhet de har. Sedan försöker hon lista ut vad varje förare har för relation till sin hund för att kunna hjälpa varje ekipage på bästa sätt.
–Det händer ofta att min elever säger ”Oh, jag känner mig så dum!” och då blir jag alltid arg, säger Lynn, för om dom känner sig dumma efter att ha hållit på något år – hur dum är då inte jag som höll på med det här i fem år innan jag kom nån vart!
Fascinationen med vallning är också just att det är så svårt, tycker Lynn. Man har inte bara sig själv och hunden att hålla reda på, utan också en boskapshjord där varje individ har sin egen uppfattning om hur saker och ting ska gå till.
–Om man lyckas ha både sig själv och hunden under kontroll, så kan man vara säker på att korna gör något fullständigt oväntat! Det uppstår hela tiden nya situationer som man får lov att lösa. Jag får ofta frågan hur lång tid det tar att träna en hund, och då svarar jag alltid: ’En evighet!’
Text & Bild: Torlundablue