–Kan du hämta din bockjävel!
Nej, det handlar inte om att husse är på fyllan hemma hos grannen. Utan ett brev vi fick av Marja-Liisa Huuhtanen i Lappträsk, Finland. Vi skrattade hejdlöst och var bara tvungna att dela med oss av hennes historia och åsikter. Kul att flera vill dela med sig av sina historier om riktiga arbetande hundar. Mer kommer!
Jag är verkligen glad att man börjar intressera sig för ACD;ns ursprungliga arbete. Vi hade 4-5 getter i 10-årstid och de var omöjliga att ha utan en bra arbetshund. Runt om hagen hade vi dubbla stängsel (2+ 5 meter höga) och el. Ni skall inte tro att det hindrade getterna att gå och beta efter vägen. Där fanns ju aspar. Det skulle inte ha varit hela världen omför det fanns inga grannhus. Men vår lilla väg slutade efter oss på en såg och det var timmerbilar som åkte där hela tiden. Problemet var vår jättestora bock, Kulkuri, med stora horn.
Han tyckte att trafiken var för tät och ansåg att att det behövdes en trafikpolis på vägen. Denna polis blev han själv och stoppade varenda timmerbil. När jag släpat dem tillbaka in i hagen, fixat stängslet, eltråden och gått in ringde telefon igen. ”-kan du hämta din bockjävel, han släpper inte fram”. Jag hann inte göra annat på dagarna.
Jag förstod att jag behövde en tuff ACD. Jag hade läst om rasen redan på 90-talet. Men att hitta en lämplig valp eller en vuxen hund i Finland var omöjligt. Varenda uppfödarebörjade prata om sin hunds ”fina” utställningsresultater. Jag behövde inte en chow chow liknande tank eller en staffis liknande utan ben och hals. Till slut fick jag låna Granefield’s Blue Idaho alias Ida från Mustantuulen kennel. Kirsi är avbytare och hon har tränat Ida och använt henne på gårdar och Ida kunde alla kommando ord. Ida’s mor jobbar som 13-åring fortfarande med kor. Jag hade ett annat problem utöver Kulkuris trafikpolisjobb. Getterna hade alltid sin roliga timme på kvällarna, när det ska in. D.v.s, de vägrade att gå in och jag var chanslös mot de jävlarna.
Det första Ida fick göra när jag hämtat henne. Hon hade jobbat bara med kor och tjurar. Dumt nog trodde hon att det var en enkel grej att riva dem in. Det blev en rejäl strid. Ledar geten Melissa attackerade Ida och hon flög närmare 10 meter. Hon blev helt paff, kunde inte förstå det hela. Men Ida gav sig inte, inte Melissa heller. Två envisa djur! Till slut var jag tvungen att blanda mig i för att Ida gick på tre ben och fått en rejäl smäll i huvudet. Melissa hade fått några blodiga sår och täckhåret hade blivit betydligt tunnare i arslet på henne. Dagen efter hade Idas huvud svullnat upp och liknade en fotboll.
I alla fall blev mitt liv mycket lättare tack vare Ida. Jag var mer än nöjd. Eftersom Kirsi vägrade sälja Ida ville jag ha en valp efter henne. Då tyckte Kirsi att jag fixa det själv så jag parade Ida med Tisnarvikens Blå Lemminkäinen och det blev 5 valpar. Samtidigt med valparna föddes 2 bock killingar. Killingar är världens sällskapligaste varelser. Våra småttingar kom genom stängslet förstås och Ida fick inte driva de tillbaka. Vid 5 veckors ålder förstod valparna att de är drivande boskapshundar och började driva killingarna. De nafsade i hasorna och killingarna flydde upp på en stor sten. Men efter 2 dagar tyckte de att nu räcker det och började använda sina små horn. Då backade valparna några gånger och sedan började nafsa i nosarna på killingarna.
Jag sålde alla till gårdar med kor. De fick alltså arbeta. Hilda blev kvar hos oss och var jätte duktig med getterna utan att jag ens lärde henne. Hon visste vad hon skulle göra. Tyvärr fick hon cancer vid 6 års ålder. Sedan var jag utan i två år. Det fanns ingen bra hund att köpa. Hildas syster Hulda (hon var den tuffaste av dom och min favorit) parades, men tyvärr gick hon tom.
Dagens hundar är alldeles för grova och därför saknar snabbhet för att lämpa sig till arbete. Skallarna är för breda. Då träffar sparkarna lättare. I Heeler tidningen blev jag förtjust i Arri. Jätte snygg och tydligen inte utan talang.
Snjos Beza kom till oss 2005. Jag var orolig om hon funkade med getter, men det gick. Bocken gav smällar åt henne genom stängslet men då nafsade hon. Därför kunde jag utnyttja henne redan som liten. Alltså till att driva bort getter från stängslet. Tyvärr så fick Beza inte jobba så länge för huset vi bodde i ägdes av sågen. Det började gå dåligt för sågen och till slut konkurs. Det var inget annat än att göra sig av med getterna och flytta.
Beza korades för en månad sen och hon fick 190p. Jag är jätte nöjd. Det var också två andra ACD som testades. Det syntes att den ena av dem var tränad för testet, hon fick 113p. Den andra fick 100p och icke godkänt, hunden var skotträdd. Det är alldeles för många hundar som är skotträdda idag och det finns såna som använder skotträdda hundar till avel. Man skall inte använda dem till avel och man måste förstå att hundarna skall kunna jobba även under åskväder.
Jag skulle kunna skriva en hel bok om alla dumma uppfödare. Men det gjorde redan nobelpristagaren Konrad Lorenz på 1940-talet i sin bok Människan och Hunden. Jag vill inte påstå att alla uppfödare är dumma. Det finns vettig också. Jag blev så glad när jag läste Ann-Marie Hammarlunds artikel i Hundsport 5/1991. Artikeln hette nu handlar det om PSYKET. Jag rekommenderar.
PS. Jag måste tala om en sak till. Det är inte bara sol och rosor med vallning om man tänker på det verkliga jobbet. Idas matte jobbade på en gård där det fanns en folkilsken ko. En dag gick denna ko till attack mot Kirsi. Hon trodde att hennes sista stund hade kommit. Men Ida reagerade blixtsnabbt och räddade Kirsi. Det är ytterst få hundar, oberoende av ras, som har skyddsinstinkten kvar. Aveln gick åt fel håll redan på 1960-talet. ACD som fick 113p när Beza testades gömde sig bakom mattes rygg när man hotade dem. Det är mer än illa.
Hur man än föder upp kreatur blir det en och annan ilsken. När det gäller tävlingar kan man välja snälla djur dit, men det är inte verkligheten. Eller att man väljer vilda djur till tävlingar, men det är till ingen nytta till dem som verkligen behöver en arbetshund. Gårdarna blir större tack vare EU och då behövs riktiga ACD.
Text:Marja-Liisa Huuhtanen
