Text: Inger Scharis
Foto: Torlundablue
Vem är det som kommer nu då?
Vad gör man om man vill lära sig valla med sin ACD och det är svårt att hitta instruktörer som törs ta emot en? Jo, man gör som vi gjorde sommaren 2008. Först frågar man de bästa instruktörerna med god kunskap om Australian cattledog om de har tid. Sedan bokar man flygbiljett och drar till Nordamerika med hundarna.Vi landade på Tacoma Airport, Seattle, efter en 11-timmars flight. Det var förvånansvärt enkelt att ta in hundarna i USA – bara några tjänstemän som tittade i deras pass – men att hitta dem på flygplatsen var betydligt svårare... Men plötsligt hörde vi ett skarpt, metalliskt ljud i andra änden av termi-nalen: ”Yipp!!! Yipp!!! Yipp!!!” Vi kände genast igen Rockys skall och började gå mot ljudet. Och där stod flygkennlarna, helt obevakade mitt på golvet, på en plats där ingen hade sagt att de skulle vara. Vi tog genast ut hundarna ur burarna och Skinner kissade på golvet. Han lämnade ett ringlande kiss-spår genom hela ankomsthallen ända till utgången.
Efter en timmes väntan på hyrbilen kunde vi äntligen packa in hundar och väskor i bilen. Vi började köra norrut, men insåg snart att vi var dödströtta och började leta efter ett motell. Vi hittade ett i utkanten Seattle och beslöt oss för att stanna för natten. Det första vi gjorde var att ta ut hundarna och då gick vi rakt in i ett avsnitt av TV-serien Cops – polisbilar, blåljus, och en snut som skrek: ”Come out or you’ll be dead!” Lite småspännande ändå.
Snart framme vid målet!
Vi körde norrut på highway 5 och passerade gränsen till Kanada vid lunchtid. Vi hittade vårt nya hem vid exit 168 – Thunderbird Motel. På eftermiddagen åkte vi in till den lilla staden Hope för att handla mat. Där upptäckte vi att filmen First Blood spelades in här. Husse blev helt lyrisk, att vandra i Rambos fotspår blev en upplevelse. Det mesta ser likadant ut idag som det gör på filmen!
När vi kom tillbaka till hotellet träffade vi en man som kände igen våra hundar som heelers, och han berättade om 100 mile ranch, där man bara använder heelers eftersom det är de enda hundarna som kan jaga bort coyotes från boskapen. Men vi blev också varnade för att ta ut hundarna på baksidan på kvällen eftersom det brukar gå en svartbjörn där…
Vår första clinic med Lynn var otroligt kul. Vi fick se alla möjliga raser som vallade både får och kor. Det var ACD, Aussies, Corgies, Collies och Malinois! Vi fick också våra fördomar om kanadickerna bekräftade; alla var hjälpsamma och positiva!
"Look, I’m much faster than you to,
Lynn!"
Skinner gick in först av alla hundarna. Han var tokivrig (som vanligt) när han kom in till fåren och rusade gärna rakt mot dem! John blockerade honom, men han hann inte alltid vilket fick Lynn att garva: ”Skinner knows he can beat John! He’s just playing with him: ’Look, I’m much faster than you, Dad!’” Sedan var det Rockys tur. Vi försökte uppmuntra honom att göra något, vad som helst, istället för att sätta sig och sura vid grinden som han brukade göra när han blev tillrättavisad. Lynn säger ”He’s like a 15 year old boy who thinks he’s right and won’t listen to anyone else”. Men så var han bara 8 månader…
På kvällen drömde Rocky att han vallade. Han ”sprang” med tassarna i sömnen. John sa: ”Stay” och tassarna blev stilla. Då sa John: ”Walk up!” och Rockys tassar började sakta röra sig igen…! Tänk om vi hade filmat det, skulle säkert gett lite klirr i kassan om vi skickat in det till AFV.
John och Skinner inne på arenan
Det var också en stor ASCA-tävling medan vi var där. John och Skinner jobbade som Stock Handler och tog hand om djuren vid fållorna bakom arenan. Inger tillbringade hela dagen med domaren Joan Carillo, en elegant kvinna med cowboyhatt och boots. Hon var supertrevlig och lärde ut så mycket hon kunde. Efter ett tag fick Inger göra skugg-bedömningar – och det gick så bra att hon till och med blev erbjuden att döma några ekipage! Dessutom fick hon massor av goda råd, som t.ex ”Never wave the stick to stop the dog. It’s bad showmanship – and it’s not ladylike!”
Lynn och Leroy under ASCA tävlingen
Träningen gav resultat. Vår dagliga rutin var att klockan 08.00 vara på plats hos Lynn och hämta in djuren, som vi skulle arbeta med under dagen. Sedan körde vi två träningspass vardera med Skinner och Rocky på förmiddagen. Efteråt fick de bada i den iskalla bäcken som rinner bakom huset. Vi åt Subway’s till lunch och vilade tills det blev lite svalare. Sedan körde vi två pass till med båda hundarna.
Rocky gjorde Herding Capability Test (HCT) två gånger inför två olika domare – och det gick alldeles strålande! När jag läste Rockys protokoll blev jag jätteglad över att han fick så bra bedömning på både Responsiveness och Interest. Den lille ”15-åringen” hade mognat under sommaren. Skinner tävlade också i Herding Trial Arena Dog! Han gjorde jättebra ifrån sig. Husse var så glad att han spelade luftgitarr ute på arenan! Och han var självklart stolt över kommentaren han fick på protokollet: ”Good job!” Eller som han själv skulle ha sagt ”82% nöjd”!
”If he behaves like a cutting horse –
nail him!”
Vi kommer definitivt att åka tillbaka för säsongen 2009 för att träffa alla nya vänner och delta på clinics runt om i USA och Kanada, och framför allt för att tävla och försöka vinna ”Best in the West”. Om det finns tid över så satsar vi också på ACDCA's National Specialty Herding Champion-ship! Vi kan med gott samvete rekommendera andra att göra detsamma.
John leker med Lizzie
Text och bild: Torlundablue